RobinJansson

Markiser i Stockholm - Dragplåtstret

Förra gången jag skrev så berättade jag om min brors första besök i huvudstaden. Efter drygt 10 år av bortförklaringar skedde det till slut. Han skulle hälsa på sin lillebror (vilket alltså är jag) efter att jag hade bott här i över ett decennium. Det var på tiden, kan man tycka. Det tyckte väl han också antagligen. Han fick dessutom med sig sin underbara familj. De insisterade på att sova på hotell men jag krävde att i alla fall mina syskonbarn skulle sova hos mig. Sagt och gjort! Men det lustiga hände när jag hämtade dem vid centralen och vi gick genom stan hem till mig. Min brorsdotter fastnade för markiserna som satt överallt i Stockholm. Det var något jag personligen aldrig hade ägnat särskilt mycket tankar förut. Jag gillade förstås när markiserna i Stockholm tillgängliggjorde uteserveringarna i staden. Men mer kraftig än så var inte min kärlek till Stockholms markiser.

 

För henne var det annorlunda. ”Titta!” sa hon när vi gick genom stadens gator. ”En grön! En röd! En randig! En jättefin!”. Ja, varenda markis i Stockholm hade något speciellt enligt henne. När vi sedan var hemma på kvällen sa hon att hon ville gå ut och titta på markiserna i Stockholm nästa dag också. Och vem var jag att neka henne det? Det var trots allt jag som skulle vara deras passopp under vistelsen i huvudstaden. Vi gick ut och mötte två utsövda föräldrar dagen efter. Det första hon brast ut när hon såg dem var ”Det finns prickiga markiser i Stockholm, mamma och pappa!”.

 

Temat fortsatte under dagen när vi gick på vår långa färd till fots genom staden. Först knallade vi genom mina kvarter i Vasastan. Tog en lov runt vattnet vid Kungsholmen och kom sedan fram till stadshuset och gick mot Riksdagshuset. Riksdagen byttes mot Gamla stan där temat markiser i Stockholm åter väcktes till liv. Jag berättade hur gamla vissa av pubarna och restaurangerna i staden gamla delar var. Jag sa att människor som arbetade med markiser i Stockholm för länge sedan hade satt upp de som var där idag. Vad visste jag egentligen om det? Naturligtvis ingenting. Men det adderade någonting till storyn i alla fall!

 

Nu har de åkt hem igen och jag saknar dem redan. Vi hade några fina dagar i huvudstaden tillsammans och jag hoppas att de kommer tillbaka snart igen. Om inte annat får jag väl ta foton varje gång jag ser en markis i Stockholm och skicka över. Det lär ju i alla fall få en i familjen att vilja göra ett återbesök.

 

Så får det nog bli!

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas