RobinJansson

Jakten på min älskade plattång

Jag går nu in på vecka 5 som boendes i mitt gamla familjehem. Det är långt ifrån lugnt, kan man lugnt säga. Jag försöker så ofta jag kan att vara ute och träffa kompisar. Vi fikar, tar en öl, tar två öl, går på bio eller bara sitter och snackar. Men förr eller senare måste jag tillbaka till kaoset. ”Vad är det då som är så farligt med att bo hemma ett litet tag?” tänker vissa av er. Ni har säkerligen inte läst mina senaste inlägg. Jag bor alltså under samma tak som mina fyra småsyskon, och det medför bekymmer. Senaste veckan har inneburit ännu fler sådant.

 

Min plattång är på många sätt mitt liv. Det är den som gör att jag står ut med mitt hår, helt enkelt. Jag har en kalufs som är utan guds nåde. Om jag inte har min plattång för att räta ut hårstråna så fungerar jag inte som människa. Det låter dramatiskt, jag vet. Men det är icke desto mindre sant.

 

Förra veckan gick jag in i badrummet för att utföra min dagliga rutin med plattången. Jag märkte då att den var försvunnen. Jag såg omedelbart min 17-åriga lillasyster som potentiell tjuv så jag gick in till hennes rum. ”Var är den?” frågade jag irriterat. Den spydiga odågan replikerade ”Din självkänsla menar du? Den har du väl inte hittat på flera år”. Hon kunde det där med att förolämpa och jag fick faktiskt svälja skrattet. ”Jag pratar om min plattång. Var är min plattång?”. Hon tittade upp från sin telefon och gav mig ytterligare en pik. ”Du behöver väl ändå ingen plattång, så lite hår som du börjar få. Jag har den i alla fall inte om det är det du undrar”. Hennes ögon ljög inte. Jag var tvungen att leta någon annanstans. Så jag prövade hos nästa syskon. Det kändes osannolikt att han skulle låna den eftersom han har rakat skallen.

 

Jag gick vidare till nästa syskon i skaran. Inte heller där fanns min älskade tång. Först när jag kom in till min yngsta lillasyster hittade jag den. Hon stod med tången och drog den genom sin lugg. ”Titta vad fin jag ska bli nu, Pelefant” sa hon medan hennes gosedjur tittade på. Som tur var så hade hon inte kopplat in plattången. Jag gick fram till henne och påpekade att man faktiskt inte får ta saker från andra. Hon påpekade då att jag hade ”tagit” deras vardagsrumssoffa varje natt, jättelänge. Förolämpningar går tydligen i familjen.

 

Hur länge kommer jag att orka med detta?

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas